KÖNSFÖRRÄDARE

Resultat för youtubesökningen “matriarkatet”:

“Menade du ‘patriarkatet’?”

Skönt att veta att antifeministerna inte får stöd från högre ort.

Vad innebär det att iklä sig en annans dräkt? Att över sin kropp träda, och på så sätt definiera, en annans? Låt mig precisera.

Den 27e mars, samma kväll som vår releasefest i Stockholm, anordnar en av studentföreningarna på Södertörns högskola en tentafest på temat ”Norrland”. Affischen pryds av de åtta länsvapnen samt ett fjällandskap med betande renar. Det utlovas också maskeradtävling och trekamp (med norrlandstema, vad det än kan tänkas betyda). Det här avslappnade sättet att grovt generalisera och exotisera regionen norrland är självfallet ingenting nytt. Som vi kan se i till exempel Po Tidholms senaste bok (som vi stolt delar utgivare med) är det inte bara underfundiga kåraktiva som vältrar sig i bilder av renar och traditionella samer, av hårdför maskulinitet och naturromantik. Det är ett förhållningssätt som upprepas, upprepas och upprepas igen.

Jag fastnar vid maskeraden. Jag funderar på min egen härkomst, vad i den som kan destilleras, förenklas, avkläs för att kläs på någon annan. Maskeraden, ändlöst konservativ, som ett sätt att ytterligare göra objektivt, att släta över ojämnheterna och återta kontrollen över bildproduktionen. Jag tänker parallellt på lundastudenternas iscensatta slavauktion, white trash-fester och ”pilgrimerna” i Watteaus rokokomåleri.

Att ikläda sig någon annan är att frånta denne en liten mängd subjektskap. När vi omformas till objekt, till utställningsföremål, till reproducerad bild eller till mask, så rationaliseras vi. Vi stiliseras. När vi saknar makt att svara och korrigera, riskerar dessa grafiska representationer att bli allt som återstår av oss i det kollektiva medvetandet. Tänkande, levande, dynamiska varelser blir utslätad rekvisita i en annans scen. Som Edward Saïd skriver ges den generaliserade människan genom sin objektifiering ingen individualitet och därmed inte heller något utrymme för förändring och dynamik. Objektet äger ingen historia, ingen samtid och ingen framtid, men objektet är samtidigt evigt, oberört av tiden. Objektet innehåller, i en mening, inte längre liv. Objektens regioner, må de vara västerbottniskt inland eller västbanken, avfolkas diskursivt.

På tentafesten sker en sådan objektifiering. En förutsägbar halvmänniska, en projektionsyta utan uppkomst och slutmål spelas upp. Någon att behandla efter eget bevåg. Om du inte tror att det har reella konsekvenser, se på nedmonteringen av sjukvården, motståndet mot att skärpa minerallagstiftningen, eller hålen som växer under Kiruna och Malmberget.

I skrämmande utsträckning har den svenska staten låtit den norra halvan av landet finna sig i en situation där bolag givits allt mer bestämmanderätt över politiska beslut såväl som över utformningen av den fysiska miljön. Det spelar ingen roll om bolagen är statliga (LKAB) eller privata (Northland): överallt ser vi samma sak. I ljus av avfolkning, lokal brist på kompetens och en allmän känsla av hopplöshet (i olika grad produkter av diskursen), framställs den osynliga handen som den enda nog omfattande lösningen. Att offentliga medel injiceras i döende sjukvård och allmännytta är inte värt att använda som motargument när verksamhetens villkor ständigt beskärs av en bolagsstyrd omgivning. Det faktum att stat och landsting vid upprepade tillfällen motsatt sig välfärdsinvesteringar även i de fall där nämnda bolag stödjer dem, talar ytterligare för detta.

Jag vill mena att avståndet mellan förd politik och objektifierande tendenser är betydligt mindre än vad en först kan anta. En ekonomisk modell som fungerar genom att förneka mänskligheten, förneka det levande, kan inte klara sig i en kontext där det mänskliga och levande är synliggjort. Bara en redan död landsdel kan styras enligt döda principer. Judith Butler skriver att konstitueringen av individen som moraliskt subjekt alltid måste ske i ett utbyte, i en relation. När det yttre ögat, det som ska bekräfta och bedöma individen, inte kan uppfatta mer än ett objekt som det jag nämnde ovan kan det inte heller se behoven, problemen, eller lidandet (eller dess motsatser, för den delen).

I och med att minoriteten fråntas subjektskap kan majoriteten se förbi problematiska erfarenheter och utsatthet. Det är inte en dåligt genomtänkt maskeradkväll som tillåter att Tornedalens befolkning kan tvingas söka undermålig gränssjukvård samtidigt som Stockholm bygger nya sjukhus, att det framstår som en orimlighet att höja mineralskatten till två procentenheter när marken förorenas, eller att kvinnor och sexuella minoriteter väljer att flytta ifrån en region som så starkt kodats som heterosexuell och maskulin. Det är inte maskeraden som på egen hand står för denna verklighet, men som del i den diskursiva produktionen av norra Sverige, av Norrland, är den verksam.

——————————————————

OBS! Två reservationer!

Att prata om regionalistiskt förtryck i inomeuropeiska postkoloniala kontexter (Irland, Norrland, o s v) får lätt ett löjets skimmer över sig. I ett läge som dagens, då lokalpatriotism (onekligen ett angränsande ämne) ibland används som ett motiv för att stänga ute människor födda i andra tidigare kolonier (eller annekterade områden), såsom Irak eller Syrien, kan det rentav (med rätta) framstå som osmakligt och arrogant. Det finns uppenbarligen grader av skillnadsgörande utanför ett enkelt ”vi” och ”dom”, och den i det här sammanhanget viktiga mekanismen består längs med hela skalan: majoritetens möjlighet att definiera sina minoriteter, och de konsekvenser detta får för politikens moraliska möjligheter. Alltså: jag drar inte ett likhetstecken mellan brutal repression och ekonomisk snedfördelning. Jag vill också poängtera min medvetenhet om att ovanstående text i mycket stor utsträckning behandlar ”Norrland” som om det enbart bestod av Norr- och Västerbotten. Skälet till detta är, enkelt uttryckt, att det är dessa regioner jag personligen känner bäst. Självfallet innebär det här att jag själv generaliserar, snarare än att visa på den mångfald av problembilder och interna ojämlikheter som finns i detta geografiskt sett enorma område. Jag tenderar också att sammanföra kustkommunerna med inlandets glesbygd på ett sätt som inte är fullständigt rättvist. Jag har dock valt att behålla strukturen som den är, då den på sätt och vis illustrerar det problem som jag beskriver – hur den generaliserande hållningen är så djupt inristad att den är svår att förhålla sig till även i en kritisk diskussion. Att detta problem skulle gälla för alla Sveriges glesbygdsområden är en invändning jag förstår, men jag vill mena att det i andra fall snarare är osynliggörandet än objektifieringen som är det yttersta problemet.

Den tjugosjunde mars 2013, dagen före skärtorsdagen, släpper vi vår debutsingel. En svart sjutumsvinyl på 45 varv, med en låt per sida. Femhundra exemplar med handmålade omslag, idag har jag och Robin målat en femtedel av dem. För att uttrycka det enkelt: det här är så jävla sjukt.

När jag var fjorton läste jag den då nyutkomna boken Svensk Punk 1978-1982, och blev helt hooked. I den skrev någon att sjutumsformatet alltid var bäst för nya band, eftersom det lämnade så lite utrymme för överflödiga infall. Som jag då var, lättpåverkad och tolkandes alla utsagor som om de var kategoriska imperativ, tog jag till mig det här budskapet och bestämde att en vinylsingel, det skulle jag fan kunna hosta ur mig. Inte så att jag hade ett band, men ändå. På den här tiden sa jag för övrigt ”seven inch”, då det engelska namnet var det enda som var nog olikt ett vanligt diametermått för att kunna tänkas på som ett substantiv.

När vi hade börjat spela med Hotad Apa, flera år senare, låg jag på en av sofforna i Janinnes vardagsrum i Gäddvik och pratade med Janinne och Inger om hur splitsjuan var det överlägset bästa formatet för all musik. Jag beställde amerikansk underground pop-punk och föredrog den lilla skivan framför den stora, helt enkelt. Jag var fortfarande fåfängt övertygad, men nu mera frustrerad över att det aldrig verkade hända något mellan mig och min ödmjuka ambition.

2013 så, åtta år efter att jag först bestämt mig, lägger jag nålen på en skiva jag själv numrerat med spritpenna. Det är jag som spelar trummorna i introt, det är jag som skrivit texten som ska stickas in i konvolutet. Det är så jävla otroligt. Att få mig själv pressad i plast är den hittills högsta ambition jag någonsin haft. Historiens slut nås nästa onsdag.

Angående formatet som sådant, här är de fem bästa, eller åtminstone fem bra, ur min samling:

1.     Cloak/Dagger – Kamikazes/She Cracked

2.     Black Flag – Six Pack (eller Nervous Breakdown)

3.     Laura Stevenson & The Cans – Laura Stevenson/Bomb The Music Industry!-split

4.     North Lincoln – S/T

5.     Lemuria – Lemuria/The Ergs! split

/Måns 

Min kvinnodag spenderades till största delen på IOGT-lokalen i Luleå. Jag, tillsammans med ett trettiotal personer, var där för att diskutera sexism, feminism och feministisk praktik som en del av elevkampanjens åttonde mars-program. För mig var det första gången på mycket länge som jag förde någon form av feministiskt samtal med någon vars position jag inte kände utan och innan redan på förhand. Det var också förmodligen första gången över huvud taget som jag diskuterade samma sak med människor som var yngre än mig, människor med erfarenheter som jag varken delar eller har kunnat läsa mig till i efterhand.

Under den flera timmar långa diskussionen krossades i vilket fall varje liten önskan jag burit om att förstå den vidriga verkligheten, varje hopp om att min uppenbart skyddade tillvaro kanske ändå utgjorde en mikroversion av den stora världen.

Det diskuterades strategier att använda vid överfallsvåldtäkter, långt mer sofistikerade än de jag kan minnas från senast det begav sig. En deltagare berättade om hur hon aldrig kan slappna av när hon är ensam med killar, av rädsla för övergrepp. En annan kom ifrån Bjästa och berättade om sina erfarenheter därifrån. Hela tiden upprepades ett budskap från en värld jag inte visste fanns. En värld där backlashen är påtagligt fysisk i sin verklighet snarare än något att helt enkelt vända ryggen åt. Där det är mera socialt okej att kalla sig militant antifeminist än feminist, och där våldtäkt framställs som något önskvärt och som något som förtjänas.

Kanske har det varit så här hela tiden, kanske har jag bara missat det, inte hållit mig i de rätta kretsarna, men ändå. Det gick upp för mig, gick in i mig och la sig över mitt synfält. Kort sagt: vilket jävla mörker.

Samtidigt var det mycket som var fantastiskt bra med den här dagen. En så stor uppslutning som det var idag skulle känts helt otänkbar när jag själv var sjutton, och öppenheten i atmosfären var helt underbar. I en grupp på trettio personer fick de flesta komma till tals, och alla hade bra, viktiga, angelägna, saker att säga. Till och med intersektionaliteten fanns där, även om den inte formulerades så. Det känns nödvändigt, roligt och bäst att kämpa igen. Tack för det, allesammans. För att ni plockade ut mig ur mitt eget huvud en stund.

Jag är osäker på om jag klarar av mer. Jag har svårt att formulera mig, jag har svårt att tänka klart. Runt omkring mig susar minnesbilder: polis utanför Märstas flyktingförvar som skrattar utvisade i ansiktet, skräckslagna papperslösa som tvingas förhandla med civilklädda från tunnelbanespår, känslan av tyngd som lägger sig. En del har jag sett, annat har tvingat sig på.

Jag läste om dig i DN idag, om hur du tillsammans med din regering uppmuntrar polisen att utöka antalet verkställda utvisningar. Jag läser siffrorna – 20 000 avklarade, 12 000 försvunna – och undrar vad allting betyder. 12 000 människor som lever under jorden, i väntan på något som inte får eller aldrig kommer att hända? 12 000 människor som lever utanför allt vad subvention, service och säkerhet heter? 12 000 människor som utgör ett sådant stort problem att själva deras existens utgör en brottslig handling?

När du talar om dessa människor (det är nämligen människor det handlar om), dessa ”volymer”, vad är det i deras agerande, i deras varande, som skrämmer dig så? Att de utgör ett ekonomiskt hot är i högsta grad tveksamt, då de inte kan ta del av offentlig service i någon betydande utsträckning. Att de hotar den svenska arbetsmarknaden är också tvivelaktigt, av två skäl. Först och främst återfinns de illegala invandrarna av naturliga skäl i ”svarta” sektorer, där de tvingas att (ofta trippel- eller dubbel)arbeta för villkor som en person med möjlighet att ta stöd i nationell lagstiftning aldrig skulle acceptera. För det andra utgör de papperslösa navet i den underjordiska cirkulärmigrationen, där svart arbetskraft i diasporasituationer förflyttas mellan europeiska länder för att under mycket osäkra förhållanden tillfredsställa den europeiska arbetsmarknadens behov. Arbetsgivarna tilldelas således rollen av ett slags privat migrationsverk, som med hot om inte endast uppsägning utan också rapportering tillåts utöva ett mycket stort inflytande över den papperslöses livsvillkor.

Inga möjligheter står att utnyttja, men likväl är det av största vikt för dem att stanna kvar. Detta behov, inget intresse, är vad som syns i ögonen, hörs i den snabba andningen och känns i uppgivenheten på T-centralens checkpoints.

 Jag förstår att ett annat liv, ett liv så långt från ditt eget, kan vara svårgripbart. Jag förstår att det finns organisatoriska och juridiska ramverk som begränsar. Jag förstår att du har ett rykte och en hållning att värna. Men precis som vid prioriteringar av ökade polisinsatser framför förbättrade villkor för barn till föräldrar utan asyl, så finns det ett val. Det finns alltid ett val. Som att ursäkta ett offerlöst brott.

Med vänliga hälsningar

Måns Lundstedt