KÖNSFÖRRÄDARE

Aug 29
Jul 03

Meänkieli, Nybörjarkurs I (steg 1)

Update:

INSTÄLLT

Universitetet/högskolan har bestämt att inte ge utbildningen den här terminen.


(No More Hope eller DIY?)


(Framtiden får utvisa)

(Fuck)

Jun 19

Public Bodies

Vi kommer från Norrbotten. Som utflyttade är vi en del av den rörelse som under de senaste trettio åren inneburit att södra Sverige förtätats på bekostnad av norra. Det är viktigt att vi diskuterar detta, att vi förstår vad vi är en del av och varför.

Först och främst: Det är inte vem som helst som flyttar. Den utflyttade norrbottningen är oftast en kvinna, oftast någon utbildad i eller med intresse av arbete i någonting som inte förknippas med de traditionella norrbottniska näringarna (gruvdriften, stålproduktionen, och så vidare). Sedan långt tillbaka har också HBTQ-personer varit överrepresenterade som utflyttade.

Tydligt talande statistik är sällan slumpmässig. Samtidigt som södra Sverige och närmast ändlösa rader av riksdagar har projicerat upp länet som en råvarudepå, har lokala och regionala myndigheter här uppe gjort sitt bästa för att göra verklighet av visionerna. Resultatet syns i Kallak, syns i Kaunisvaara, syns på många andra platser, hela tiden.

De näringar som ska ”rädda” Norrbotten bygger på en hänsynslös hantering av miljön och naturen; bygger på i första hand unga mäns livssituationer; bygger på kortsiktighet och arbete för arbetets skull.

Och samtidigt: länet görs obeboeligt i takt med att sjukvården monteras ner, eller ersätts med slentrianmässiga, rent föraktfulla ”alternativ”.

Är inte Norrbotten mer än en råvarukälla? Inte mer än en plats där människor som inte går med på devisen inflygning-arbete-utflygning (som i sin tur dränerar kommunerna på resurser) är ovälkomna? Vi vill så klart inte tro det, men så som politiken förs, på alla nivåer, är det ibland svårt att se det på andra sätt.

Trots exemplariska insatser från olika människor och grupper runtom i länet tycks den självuppfyllande profetians politik fortfarande gälla. Det är så jävla tragiskt att det kan vara så.

Vi har gjort en låt om det här. ”Public Bodies” heter den. Den kan höras på den eminenta samlingsskivan Turist i Tillvaron vol. 7. Vill du inte köpa skivan så lär den väl dyka upp på Spotify någon gång.

Jun 12
May 04

Att ta det tillbaka. Eller åtminstone försöka.

Jag har precis anmält mig till en nybörjarkurs i meänkieli som ges av Umeå Universitet. Jag har tidigare sett att den finns men tänkt att det är i princip omöjligt att läsa en kurs i Umeå om en bor i Malmö, och därför inte tittat ordentligt. När nu ännu en våg av hopplöshet drog över mig när jag återigen ställdes inför det faktum att någonting fattas mig, så letade jag fram kursen igen, och se där, den finns på distans. Det finns hopp.

Att veta att någonting viktigt har tagits ifrån en, långt innan en var född eller ens mamma var född, det är smärtsamt. Att det ska krävas en B-kurs i engelska på universitetet för att en ska förstå vidden av det som fattas en är ännu mer smärtsamt. Ingen har någonsin berättat för mig vad språk betyder. Ingen har någonsin lärt mig tillräckligt mycket om vad förtryck kan innebära.

Nu när jag läser min B-kurs i universitetsengelska så har jag förstått vad som har hänt, och det gör mig så ledsen. Det gör mig ledsen att min morfar (bland många andra) såg ner på sitt språk till en sådan grad att han inte talade det med sina barn. Det gör mig ledsen att min mamma och min morbror inte kan tala det språk som var så självklart för deras föräldrar. Det språk som var en sådan stor del av deras identitet. Och det gör mig ledsen att jag varken kan språket eller har förstått någonting om den kultur och historia som oundvikligen är en del av mig. Jag har aldrig tidigare reflekterat över varför min morfar sa att det inte var någon idé att lära sig meänkieli, att det var bättre att lära sig engelska. Nu har jag förstått och det gör så jävla ont.

Språk och identitet är starkt sammankopplade, och det den svenska staten lyckades göra var att förtrycka meänkieli till en sådan grad att min morfar (bland många andra) inte ville överföra det till sina barn. Jag kan bara gissa vad det gör med bäraren av språket. Om språket är värdelöst, är också bäraren det? Om bäraren känner (på grund av förtryck) att språket är värdelöst, känner sig bäraren då också värdelös? Vad gör det med den människan?

Jag har bestämt mig för att försöka ta åtminstone någonting tillbaka. Jag har ingen aning om ifall det kommer att göra någon skillnad, men det kanske ändå är värt ett försök. Kanske går det att bygga något av vad som just nu känns som ingenting. Tills dess: fuck idén om nationen som någon sorts helhet där alla pratar svenska och beter sig som “svenskar”. Det finns bland vissa människor en perverterad bild av vad “folk”, kulturer och nationer ska vara och “har varit”, men det finns ingen sanning i det. Dessa människor kan eventuellt få ha sina mentala nationalist-runkbullefester ifred, men de får aldrig ha makten. De får aldrig ha makten.

/Janinne

—————————————————————————————————————————————

Jag har förstått att människor i Sverige generellt är hyfsat ointresserade/outbildade (inkluderar mig själv i skaran “outbildade”) vad gäller norrländsk och norrbottnisk historia, men det finns (såklart) mycket intressant att lära sig. För att börja någonstans så kan den intresserade t ex läsa boken Norrland av Po Tidholm. Jag har inte läst den själv (än) men jag har förstått att den är bra, och jag är evigt tacksam för att dess perspektiv och blotta existens har fått mig att förstå mer vettigheter om Norrland än jag någonsin fått lära mig i skolan.