KÖNSFÖRRÄDARE

Jul 03

Meänkieli, Nybörjarkurs I (steg 1)

Update:

INSTÄLLT

Universitetet/högskolan har bestämt att inte ge utbildningen den här terminen.


(No More Hope eller DIY?)


(Framtiden får utvisa)

(Fuck)

Jun 19

Public Bodies

Vi kommer från Norrbotten. Som utflyttade är vi en del av den rörelse som under de senaste trettio åren inneburit att södra Sverige förtätats på bekostnad av norra. Det är viktigt att vi diskuterar detta, att vi förstår vad vi är en del av och varför.

Först och främst: Det är inte vem som helst som flyttar. Den utflyttade norrbottningen är oftast en kvinna, oftast någon utbildad i eller med intresse av arbete i någonting som inte förknippas med de traditionella norrbottniska näringarna (gruvdriften, stålproduktionen, och så vidare). Sedan långt tillbaka har också HBTQ-personer varit överrepresenterade som utflyttade.

Tydligt talande statistik är sällan slumpmässig. Samtidigt som södra Sverige och närmast ändlösa rader av riksdagar har projicerat upp länet som en råvarudepå, har lokala och regionala myndigheter här uppe gjort sitt bästa för att göra verklighet av visionerna. Resultatet syns i Kallak, syns i Kaunisvaara, syns på många andra platser, hela tiden.

De näringar som ska ”rädda” Norrbotten bygger på en hänsynslös hantering av miljön och naturen; bygger på i första hand unga mäns livssituationer; bygger på kortsiktighet och arbete för arbetets skull.

Och samtidigt: länet görs obeboeligt i takt med att sjukvården monteras ner, eller ersätts med slentrianmässiga, rent föraktfulla ”alternativ”.

Är inte Norrbotten mer än en råvarukälla? Inte mer än en plats där människor som inte går med på devisen inflygning-arbete-utflygning (som i sin tur dränerar kommunerna på resurser) är ovälkomna? Vi vill så klart inte tro det, men så som politiken förs, på alla nivåer, är det ibland svårt att se det på andra sätt.

Trots exemplariska insatser från olika människor och grupper runtom i länet tycks den självuppfyllande profetians politik fortfarande gälla. Det är så jävla tragiskt att det kan vara så.

Vi har gjort en låt om det här. ”Public Bodies” heter den. Den kan höras på den eminenta samlingsskivan Turist i Tillvaron vol. 7. Vill du inte köpa skivan så lär den väl dyka upp på Spotify någon gång.

Jun 12
May 04

Att ta det tillbaka. Eller åtminstone försöka.

Jag har precis anmält mig till en nybörjarkurs i meänkieli som ges av Umeå Universitet. Jag har tidigare sett att den finns men tänkt att det är i princip omöjligt att läsa en kurs i Umeå om en bor i Malmö, och därför inte tittat ordentligt. När nu ännu en våg av hopplöshet drog över mig när jag återigen ställdes inför det faktum att någonting fattas mig, så letade jag fram kursen igen, och se där, den finns på distans. Det finns hopp.

Att veta att någonting viktigt har tagits ifrån en, långt innan en var född eller ens mamma var född, det är smärtsamt. Att det ska krävas en B-kurs i engelska på universitetet för att en ska förstå vidden av det som fattas en är ännu mer smärtsamt. Ingen har någonsin berättat för mig vad språk betyder. Ingen har någonsin lärt mig tillräckligt mycket om vad förtryck kan innebära.

Nu när jag läser min B-kurs i universitetsengelska så har jag förstått vad som har hänt, och det gör mig så ledsen. Det gör mig ledsen att min morfar (bland många andra) såg ner på sitt språk till en sådan grad att han inte talade det med sina barn. Det gör mig ledsen att min mamma och min morbror inte kan tala det språk som var så självklart för deras föräldrar. Det språk som var en sådan stor del av deras identitet. Och det gör mig ledsen att jag varken kan språket eller har förstått någonting om den kultur och historia som oundvikligen är en del av mig. Jag har aldrig tidigare reflekterat över varför min morfar sa att det inte var någon idé att lära sig meänkieli, att det var bättre att lära sig engelska. Nu har jag förstått och det gör så jävla ont.

Språk och identitet är starkt sammankopplade, och det den svenska staten lyckades göra var att förtrycka meänkieli till en sådan grad att min morfar (bland många andra) inte ville överföra det till sina barn. Jag kan bara gissa vad det gör med bäraren av språket. Om språket är värdelöst, är också bäraren det? Om bäraren känner (på grund av förtryck) att språket är värdelöst, känner sig bäraren då också värdelös? Vad gör det med den människan?

Jag har bestämt mig för att försöka ta åtminstone någonting tillbaka. Jag har ingen aning om ifall det kommer att göra någon skillnad, men det kanske ändå är värt ett försök. Kanske går det att bygga något av vad som just nu känns som ingenting. Tills dess: fuck idén om nationen som någon sorts helhet där alla pratar svenska och beter sig som “svenskar”. Det finns bland vissa människor en perverterad bild av vad “folk”, kulturer och nationer ska vara och “har varit”, men det finns ingen sanning i det. Dessa människor kan eventuellt få ha sina mentala nationalist-runkbullefester ifred, men de får aldrig ha makten. De får aldrig ha makten.

/Janinne

—————————————————————————————————————————————

Jag har förstått att människor i Sverige generellt är hyfsat ointresserade/outbildade (inkluderar mig själv i skaran “outbildade”) vad gäller norrländsk och norrbottnisk historia, men det finns (såklart) mycket intressant att lära sig. För att börja någonstans så kan den intresserade t ex läsa boken Norrland av Po Tidholm. Jag har inte läst den själv (än) men jag har förstått att den är bra, och jag är evigt tacksam för att dess perspektiv och blotta existens har fått mig att förstå mer vettigheter om Norrland än jag någonsin fått lära mig i skolan.

Apr 22

Luleå, Malmö, Jönköping, Stockholm, Nyköping, etc.

Så sker det plötsligt, att de står utanför alla dörrar; plötsligt står de överallt.

Knappt någonstans kan vi undgå att se det: fascisterna är tillbaka, fascisterna är här. Passande nog pendlar tankarna mellan dödsätare och plötslig verklighet. Samtidigt som jag väntar på den gröna dödskallen mot natthimlen, tränger sig asfalten och blodet och knivarna fram.

Vad som hänt den senaste tiden, vad det innebär, skulle inte varit möjligt att förstå för bara några enstaka år sedan. Regelrätta fascister går beväpnade, attackerar, hugger, slår och sparkar mot alla som står utanför ultrahögerns utopier. Våra vänner närmar sig döden, men undkommer med en hårsmån. På de platser dit våldet ännu inte kommit, andas andra morgonluft.

Att flaggor hissas i Luleå, eller att SvP kan demonstrera i såväl Jönköping som Stockholm, är värt precis samma uppmärksamhet och motstånd som de fysiska attacker som skett på andra håll. Att en aktiv, bland många dessutom känd, nazist vågar ta den risk det faktiskt innebär att utföra något större än att sätta upp ett klistermärke i förbifarten tyder på att ultrahögern har återfått sitt självförtroende. Rörelsen är inte längre rädd, den är beredd på konfrontation och på att försvara sina tagna utrymmen. 

Vi kan inte tillåta att fascister gör sig utrymmen – må de vara enskilda väggar, flaggstänger eller riksdagsplatser. Den som tagit sig utrymme i offentligheten äger också en grund på vilken legitimitet och begriplighet kan byggas. Den idé eller det kollektiv som inte syns är svår att diskutera som ett reellt alternativ. När Hitlers födelsedag visar sig vara möjlig att fira i flera av landets städer, då ska vi vara medvetna om att också historien kan skrivas om.

Vad de än tillåts göra så kommer själva tillåtelsen att göra dem starkare.

Kampen förs på många plan, på många sätt. Politikerna bör markera avstånd, men samtidigt ska vi inte glömma att den formella politiken sällan eller aldrig kan utgöra ett fullvärdigt alternativ. Väljer vi att enbart diskutera SD och SvP är det lätt att missa att vår arbetsmarknadsminister velat införa svenskhetskontrakt för invandrare, att en tidigare socialdemokratisk regering inte var emot att sätta in bestyckade fartyg i medelhavet som skydd mot båtflyktingar, eller att utrikesministern tjänat grova pengar på folkmord. Inte heller kan vi helt och hållet lita på polisen, som beviljat demonstrationstillstånd åt öppna nazister på såväl kristallnatten som första maj, samtidigt som SÄPO valt att utmåla ”vänsterextrema” (i oklar bemärkelse) som det främsta hotet mot demokratin.

Vi står tillsammans i detta, låt dem inte ta en gata till.